De europeiska vinerna från krigsåren är av förklarliga skäl svåra att få tag på, men Portugal lyckades skickligt hålla sig neutralt under Salazars styre, så att det fanns händer att skörda. Nu, i en värld av ökande politisk korrekthet, vore det oklokt att våga hylla en diktator, så istället nöjer vi oss med att kunna njuta av vinreliker som denna.
För 77 år sedan åldrades denna Kopke Colheita 1941 i granitkällare i Dourodalen och transporterades efter vinifiering till Vila Nova de Gaia, där efter två människoår av lagring på gamla ekfat (ca 550-650 liter) , den har buteljerats och släppts till försäljning.
Under hela denna lagringsperiod har några procent av vinet avdunstat varje år, så att slutprodukten idag framstår som väldigt intensiv. Ändå har balansen förblivit intakt, vacklan är allt annat än en självklarhet; här har Kopkes källarmästare äran att behandla vinet så att det varken blir sirapsliknande eller övergår i ättiksyra.
Doften av denna nästan 80-åriga colheita är en fascinerande upplevelse. När mynningsskaftet väl har hittat till glaset krävs det mycket för att få den lyckliga personens uppmärksamhet.
Arom och smak har ojämförlig intensitet och djup, men balansen förblir upphöjd med en härlig syra som upprätthåller vaksamheten hos sinnena.
Man hittar noter av valnöt, torkade fikon, muscovadosocker, apelsin, kanel, lite apotekare och “vinagrinho”, som beskriver den balanserade och integrerade syra som finns i forntida tawny.
Finsihen är naturligtvis trådiga och oändliga.
Det här är portkonst som bör avnjutas utan något annat; lägg bara till beundran och njut av det i fred med noggrant utvalda troende.
